Carl Michael von Hausswolff & Thomas Nordanstad

Heaven
Everyone is trying to get to the bar
The name of the bar, the bar is called heaven
The band in heaven, they play my favorite song
Play it one more time, play it all night long
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens
There is a party, everyone is there
Everyone will leave at exactly the same time
When this party's over, it will start again
It will not be any different, it will be exactly the same
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens
When this kiss is over it will start again
It will not be any different, it will be exactly the same
It's hard to imagine that nothing at all could be so exciting, could be this much fun
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens
Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens

– Lyrics, David Byrne/Jerry Harrison, Talking Heads, Fear of Music, 1979

Sedan början på 2000-talet har Carl Michael von Hausswolff och Thomas Nordanstad arbetat på en serie filmer som skildrar postindustriella platser, samhällen som en gång sågs som lysande exempel på utveckling men som idag framstår som spökstäder, uttjänta och tömda på sina resurser. Filmerna som visas på Oslo Kunstforening är gjorda på tre skilda platser; Egypten, Japan och USA. De berättar var sin historia, men representerar samtidigt ett kontinuum över sakernas tillstånd. Al Qasr i El-Wahat el-Bahriyah (den norra oasen) har varit befolkad sedan neolitisk tid. Den obebodda ön Hashima utanför Nagasaki befolkades under en kort period för gruvdrift under industrialismens guldålder, medan Electra i norra Texas fortfarande klamrar sig fast vid de sista droppar oljepumparna klarar att utvinna.

Filmerna är utdragna i tid och saknar i princip handling. De bär med sina musikaliska undertoner en tydlig prägel av dystopi. De utgör alla platser som mer eller mindre kommit i kollisionskurs med människans framfart. I Al Qasr har vattnet alltid utgjort en huvudkälla för tillväxt. Trots att området moderniserats de senaste trettio åren, är det kanske den plats som påverkats minst under åren som gått. Hashima står som symbol för den utveckling som gjorde Japan till en av världens ledande ekonomier, samtidigt som ön betecknar industrialismens första skede när kolet var centralt för den ekonomiska tillväxten. Electra representerar det andra skedet, då oljeindustrin kom att styra stora delar av världsekonomin och politiken. Båda platserna bär tydlig prägel av konsekvenserna av människans exploatering.

De tre filmerna kan speglas mot de händelser som nyligen skett i Mexikanska golfen, Egypten och Fukushima. Men de kan också ses som en samtida Gudomlig komedi.(1) Om Hashima representerar helvetet, skulle Electra kunna stå som metafor för limbo.(2) Al Qasr skulle i så fall kunna fungera som sinnebilden för det jordiska paradiset, dit man kommer efter det att man renats från synd och innan man träder in i det himmelska paradiset.

Mellan 1887-1974 fylldes ön Hashima till bristningsgränsen med gruvarbetare och tömdes på de kolfyndigheter som fanns under havsytan. Den kala ön, som utsätts för tyfoner stora delar av året, räknades som en av de mest tätbebyggda platserna på jorden.(3) År 1890 köpte Mitsubishi Hashima och 1907 färdigställdes den betongmur som omgärdar ön, och som gett den öknamnet Gunkanjima (slagskeppsön). På 1910-talet hade befolkningsmängden ökat till över 3 000 och för att lösa bostadsbristen lät man uppföra det första betongblocket i Japan. Varje lägenhet bestod av ett rum på cirka 10 kvm. Bad, toaletter och kök var kollektiva. Fler block byggdes för att tillmötesgå den ökande tillverkningstakten. På 1940-talet hade produktionen stigit till över 400 000 ton, något gruvarbetarna, många av dem krigsfångar från Kina och Korea, fick betala ett högt pris för. Ett flertal dukade under, antingen i gruvorna eller på grund av den svältdiet som rådde eller genom att kasta sig i havet med hopp om att nå en av grannöarna. Vid andra världskrigets slut hade cirka 1 300 man omkommit. På 1950-talet nådde befolkningsmängden sin höjdpunkt och i bostadsområdena uppgick folktätheten då till 1 391 invånare/km².(4) När fokus på allvar förflyttades från kol till olja under 1960-talet lades gruvdriften ner runt om i landet. Mitsubishi stängde gruvan 1974. Hashima har sedan dess återgått till att vara obebodd. Det enda som vittnar om dess närliggande historia är de övergivna byggnaderna, bostadshusen, skolorna, sjukhus och tempel, som idag i stort sätt ligger i ruiner. År 2009 gjordes delar av ön tillgängliga för besökare efter att ha hållits stängd i 35 år.

Electra i norra Texas grundades på1850-talet av familjen Waggoner som köpt marken för boskapsuppfödning. När järnvägen byggdes lyckades man övertala investerarna att lägga en tågstation intill ägorna, vilket ledde till att ranchen snabbt expanderade till småstaden Beaver Switch. I början av 1900-talet döptes staden om till Electra efter Daniel Waggoners dotter.(5) Eftersom klimatet var torrt borrade man ofta efter vatten. År 1911 stötte man på olja och snart fylldes landskapet av oljepumparnas långsamma bugningar. Ranchen Waggoner har flera likheter med Reata i filmen Giant från 1956 med Elisabeth Taylor, Rock Hudson, James Dean. Där får vi följa hur oljan förvandlar Texas ranchägare till landets mest förmögna av sin generation. Befolkningsmängden i Electra ökade raskt och på 1930-talet hade staden 6 000 invånare. Efter 1960-talet började invånarantalet sjunka och idag räknar man med en befolkning på mindre än 2 000. Sedan början på 2000-talet anordnas en årlig Pump Jack Festival i Electra.

Al Qasr ligger i El-Wahat el-Bahriyah (den norra oasen), i en sänka 360 km sydväst om Kairo. Där har man i alla tider arbetat med jordbruk; främst fruktodlingar; dadlar och oliver, gruvdrift och på senare tid turism. Området består av en mängd småbyar där el-Bawiti räknas som administrativt center, Al Qasr ligger i dess omedelbara närhet. Befolkningen består av Wahatier, vilket på arabiska betyder de som kommer från oasen, ättlingar till beduinerna som i urminnes tider befolkat området. Den traditionella sången och musiken som spelas på flöjt, trummor och simsimeyya, utgör en viktig del av kulturen i el-Bahriyah, något som framgår av Hamed Alfrganeys sång i von Hausswolff och Nordanstads film. Stadens spartanska framtoning gör det kanske svårt att skönja de paradisiska kvalitéerna, men det finns samtidigt något tilltalande i att så lite förändrats under så lång tid, med att vissa skeenden är extremt långsamma, nästintill stillastående. Efter det att en asfalterad väg anlades mellan Kairo och el-Bahriyah i början på 1970-talet har isoleringen brutits. Med vägen kom elektricitet, telefonlinjer och television, och Wahatidialekten började påverkas av influenserna från Kairo. Idag utgör turismen en allt viktigare inkomstkälla, främst genom de gravar man funnit på platsen. Al Qasr är möjligtvis den film som framstår som minst dystopisk, men i slutet ser man en karavan tankbilar fyllda med vatten från oasen köra upp på vägen i riktning mot Kairo. Utgången ter sig i så måtto oviss, till och med i paradiset. 

I Dantes universum beskrivs helvetet och det himmelska paradiset som beständiga tillstånd medan skärselden bär prägel av en uppåtstigande förändringsspiral där ont och gott existerar samtidigt. Dygderna återfinns sida vid sida med lasterna; bekännelsen, ångern och gottgörelsen. Purgatoriet avrundas med att man dricker ur floderna Lethe (goda minnen) och Eunoë (styrka) innan man slutligen når det jordiska paradiset på toppen av skärseldsberget. Det kan verka som en paradox att det himmelska paradiset till skillnad från det jordiska är statisk till sin natur. För är det inte så att det onda speglas i det goda och tvärtom, att det ena inte kan existera utan det andra? Vidgar vi perspektivet något och ser ner på jorden från ovan upptäcker vi att allt existerar samtidigt, på en och samma gång, natt såväl som dag, nuet, gårdagen som morgondagen, vinter, vår och sommar, ont såväl som gott, kärlek såväl som hat.(6) Och kanske är just i spänningsfälten mellan dessa tillstånd som kreativiteten är som störst, när man kan ana sig till de mest ödesdigra eller tillåta sig att drömma om det tillstånd av extas vi så sällan lyckas uppnå. Kanske är det ändå som i Talking Heads sång, att himlen är dötråkig just för att den är statisk; ”It's hard to imagine that nothing at all could be so exciting, could be this much fun. Heaven, heaven is a place, a place where nothing, nothing ever happens”. Eller kanske är det helt enkelt vår fysiska natur som står i vägen för den himmelska saligheten.